,

han får man att le, jag blir varm och typ generad varje gång jag ser honom. men ändå, jag känner knappt människan? träffats på några gånger både nyker och onyktert. vi hälsar och pratar varje gång, många gemensamma vänner, samma intressen, men vad mer? hur är han som person? vad har han för typ av mål med livet?. jag vill verkligen lära känna honom bättre sakta men säkert och känna av hans närhet mer och mer. Det jobbiga med mig, eller aa kanske någon mer än jag som har det så,'r att  jag hittar alltid dom här svårflörtade, och (dryga) varför? vad har dom igentligen som är såå speciellt? jo innerst inne, på något sätt tänker jag att den här människan måste ha ett jäkla hjärta, när han väl vågar sig på att visa det..så vad är det svåra? där kommer stubinen fram, tankarna flödar. samtidigt för man inte tro för mkt eller ha för höga eller för mkt förhoppningar. och inte vara för desperat,  man får ta dagarna som dom kommer.. det är väl den bästa lösningen antar jag. men pirret i kroppen och leendet på läpparna, det måste säga något ialf. med det säger jag god natt, tjingtjing :) <3